Har inkluderingen gått för långt?

 
Det finns inget alexanderhugg som kan lösa den svenska skolans problem, men det finns ett problem som medför flera stora konsekvenser och som samtidigt går att lösa. Jag pratar så klart om det faktum att i princip inga elever får särskild undervisning i de tidiga årskurserna! I diagrammet nedan finner vi att cirka en procent av eleverna i de tidiga årskurserna får någon form av särskild undervisning. Inkluderingen, det vill säga den pedagogiska idé som går ut på att man placerar eleverna med särskilda undervisningsbehov eller diagnoser i vanliga klasser, är med andra ord närmast total.
 
 

Om vi backar flera decennier fick en mycket stor andel av eleverna i den svenska skolan särskild undervisning. Under de senaste åren har det endast handlat om mellan 1,1 till 1,8 procent av eleverna. En något mindre andel, knappt en procent, av eleverna får enskild undervisning. Det kan jämföras med Finland, där cirka var fjärde elev får särskilt stöd i tidig ålder. Minskningen av elever som får stödundervisning har pågått under en lång tid i Sverige, men blev väldigt tydlig i början av 1990-talet. Genom att följa statistik från SCB kan man utläsa att minskningen är som tydligast i de lägre årskurserna. I exempelvis årskurs 3, 4 och 5 har andelen elever med stödundervisning halverats! [1]

Den svenska vurmen för inkludering sticker ut även internationellt. Det har blivit stigmatiserat att säga att elever behöver särskilt stöd. I en internationell jämförelse framkommer det att i andra europeiska länder får i genomsnitt 400 procent fler elever ett officiellt beslut att betraktas som i behov av stödundervisning. [2]
 
När specialpedagoger eller kommunekonomer talar sig varmt för det ”demokratiska” med inkludering – du hör ju bara på namnet hur fint det låter? – så bortser de från att det finns lärare av kött och blod därute i klassrummen som måste hantera de praktiska konsekvenserna av inkluderingsvurmen. Lärare är inga superhjältar. Hur i hela friden tror man att vi ska klara av att hantera 25 till 30 elever samtidigt när 3 har utåtagerande diagnoser, två har grav dyslexi och en autismspektrumstörning? Det går inte!
 
Men vad är det som har drivit på inkluderingen i den svenska skolan? Ja, visst finns det många progressiva pedagoger som argumenterar för inkludering utifrån skäl som demokrati och elevsyn. Men jag tror nog att de starkaste krafterna är de ekonomiska. Det är hög tid att vi börjar Follow the money. Det är klart att de besparingar som inkludering för med sig på kort sikt lockar huvudmännen. Så här skriver exempelvis SKL i rapporten Hur ska välfärden formas i framtiden?, som handlar om hur välfärdssektorn ska klara de nya ekonomiska förutsättningarna i framtiden, om inkludering i skolan:
 
”En skola som lyckas utan alltför höga kostnader är en skola som kan klara av att hantera den breda normalvariation som finns i elevgruppen utan att åstadkomma särlösningar för olika grupper av elever.”
 
Trots det betvivlar jag starkt att de eventuellt kortsiktiga besparingar som inkludering medför håller särskilt länge. På längre sikt lär de ekonomiska konsekvenserna av både en försämrad arbetsmiljö i skolan för lärare och elever samt försämrade akademiska resultat för elever i behov av särskilt stöd bli påtagligt stora. Vad vi bör fråga oss är i stället om vi verkligen har råd med inkludering? Vi lever i tider av extrem lärarbrist, och statistik visar att ju fler elever med beteendeproblem som en lärare har, desto högre är sannolikheten att läraren väljer att lämna skolan, eller för den delen läraryrket. [3] 
 
Visst, som jag tidigare nämnt så drabbar inkludering ofta undervisningen. För er som är lärare vet ni säkert vad jag pratar om, men för er som inte har erfarenhet av inkludering i praktiken vill jag kort nämna några anledningar till att så är fallet:
 
  • En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. [4] De andra eleverna drabbas med andra ord. 
  • Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt. [5] 
  • En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.[6]
 
Särskilda undervisningsgrupper må kanske vara dyrt, men på längre sikt lär det vara ett mycket billigare alternativ än att fortsätta på den inslagna vägen med en övertro på att inkludering leder till mirakel. Ska vi lyfta de mest utsatta eleverna på riktigt och verka för en mer kompensatorisk skola är det kanske hög tid att politikerna börjar fundera på hur det kan komma sig att 83 procent av lärarna uppger att de har elever i behov av särskilt stöd men som inte får det. [7] Och nej, det beror inte på att lärarnas kompetens brister. Det spelar ingen roll hur många kurser i specialpedagogik man trycker in i lärarutbildningen, eller hur många inspirationsföreläsningar om inkluderingens fina sidor man utsätter lärare för. Det beror inte på något annat än bristande förutsättningar, besparingar och avsaknad av speciallärare.
 
Politikerna talar hela tiden om vikten av att uppvärdera läraryrkets status. Om de menar allvar med det så är mitt förslag att de börjar med att lyssna på oss i lärarkåren och ser våra behov. Särskilda behov kräver helt enkelt särskild undervisning. Så, frågan i det här inläggets rubrik, Har inkludering gått för långt?, är upp till var och en att svara på. Men jag är iallafall säker på min sak. Mitt svar är ett rungande Ja! 
 
 
Referenser
 
 [1] Statistiska Centralbyrån. (2016) Minskning av andelen elever med stödundervisning
 
[2] Data från European Agency for Special Needs and Inclusive Education
 
[3] Gilmour, Allison. Has inclusion gone too far? Education Next. Volym 18, nr 4, hösten 2018.
 
[4] Fletcher, J. M. (2009). The effects of inclusion on classmates of students with special needs: The case of serious emotional problems. Education Finance and Policy, 4(3), 278-299.
 
[5] Gilmour, Allison. Has inclusion gone too far? Education Next. Volym 18, nr 4, hösten 2018.
 
[6] Fuchs, L. S., Fuchs, D., Compton, D. L., Wehby, J., Schumacher, R. F., Gersten, R., & Jordan, N. C. (2015). Inclusion versus specialized intervention for very-low-performing students: What does access mean in an era of academic challenge?. Exceptional Children, 81(2), 134-157.
 
[7] Lärarnas Riksförbund. (2017) ”Som lärare ska man trolla med knäna” En undersökning om skolans arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Stockholm: Lärarnas Riksförbund, s 4
 

27 reaktioner på ”Har inkluderingen gått för långt?

  1. Jag har egen erfarenhet av att bli specialundervisad i svenska i skolan. Det var det som räddade min skolgång. Jag hade läs och skriv svårigheter, men lärde mig tillslut dubbelteckning, att skilja på ä och så vidare i 7:an. Hade jag inte fått den hjälpen hade det nog blivit svårt att gå vidare till högre studier.

    Förfasas över att det nu kanske finns barn i liknade situationer som min som inte får denhär hjälpen pga att de råkar bo i en komun som skall spara. Skulle inte skolan vara jämlik? Varför skall elever i Danderyd få en bättre skola än elever i Rinkeby osv?

  2. Att inkludera alla barn i skolan är lika galet som att lägga alla patienter på samma avdelning på sjukhuset. Vad man än har för åkomma så läggs alla in på t ex ”öron-näsa-hals”. Man behöver inte vara särskilt smart för att räkna ut att ett stort antal människor inte skulle få den vård de behöver.
    Det spelar ingen roll om de sjukhus-anställda får högre lön i högre status. Problemet kvarstår. …

  3. Att inkludera alla barn i skolan är lika galet som att lägga alla patienter på samma avdelning på sjukhuset. Vad man än har för åkomma så läggs alla in på t ex ”öron-näsa-hals”. Man behöver inte vara särskilt smart för att räkna ut att ett stort antal människor inte skulle få den vård de behöver.
    Det spelar ingen roll om de sjukhus-anställda får högre lön i högre status. Problemet kvarstår. …

  4. Förstatliga skolan. Alla barn skall ha samma rätt till en bra skola oavsett i i vilken kommun de bor i. Se även till att den privata skolan levererar och inte bara berikar sig.

  5. Intressant och välformulerat!
    Jag läste i våras en forskningsstudie som gjort Ang sexualundervisning, om elever får special undervisning så är det oftast 1h i veckan enskilt. Studien visade att om man under 8 veckor lät eleverna träffa spec. 40min /dag för att träna läsning, hade dessa elever bättre lässtrategier och läsförståelse i högstadiet än de elever som fått 1h/v ”samma undervisning”.
    Även detta tycker jag som lärare är värt att belysa och fundera över, hur används resurserna i skolan?!

  6. En ytterligare konsekvens av detta är att de starka eleverna blir helt utan utmaningar. Eftersom de klarar (de lågt ställda) målen på egen hand så glöms de bort. I förlängning betyder det att de som har förutsättningar att få riktigt stora kunskaper går miste om detta och Sverige slösat bort sina skarpaste hjärnor.

  7. Jag har en dotter som nyss fyllt 12. Hon fungerade okej i vanlig klass under lågstadiet, men i fyran gick det inte längre. Hon mådde psykiskt dåligt av att vara i ett klassrum med 27 andra elever trots att deras huvudlärare är fantastisk. Förra våren fick hon börja på deltid i skolans särskilda undervisningsgrupp trots att hon inte hade någon diagnos fastställd. I höstas gjordes det en neuropsykiatrisk utredning och diagnoserna autism nivå 1 och ADHD kombinerad form, grad medelsvår, ställdes. I utredningen framkom det även att hon är högbegåvad, men extremt krav- och stresskänslig. I november bestämdes det att hon ska gå heltid i den särskilda undervisningsgruppen under en period. Det har lett till att mitt barn tycker att det är roligt att gå till skolan, hon får möjligheten att arbeta och pausa i den takt som funkar för henne. Hon har fått två kompisar i gruppen vilket har gjort att hon inte hamnar utanför den sociala samvaron som hon gör i sin ”vanliga” klass. Läraren i den särskilda undervisningsgruppen har förståelse för att kraven på dottern måste sänkas så att dottern själv blir drivande till att lära sig mer.

    Att gå i den särskilda undervisningsgruppen har gjort det möjligt för min dotter att orka gå i skolan, gett henne möjligheten till social samvaro, gett henne möjligheten att lära sig nya saker på hennes vilkor där hennes vetgirighet leder till att hon lär sig det hon ska utan att kraven sänker henne. Hade hon tvingats att gå tillbaka till sin vanliga klass nu hade hon med största sannolikhet blivit hemmasittare eftersom både miljön och kraven hade varit alltför övermäktiga.

  8. Hej

    jag är mamma till en helt fantastisk liten pojke som fyller 6 år snart han har flera olika funktionsvariationer och skall till varje pris inkluderas i en vanlig klass tillsammans med 39 Andra barn och 4 pedagoger idag går han på anpassad förskola där det är inskrivet ca 11 barn på 3-4 pedagoger, det har varit tufft för honom pga många olika anledningar men förskolan hjälpte honom finna en väg till balans genom att han hade en pedagog en trygghet för dagen och ett eget rum där han kunde vara detta är inkludering men på papper ser detta ut som exkludering men han är i och med sin pedagog inkluderad efter sina egna förutsättningar, han kan välja att vara med i större barngruppen eller leka med avskilt i hans rum där han känner sig trygg där han får vara han för den han är utan att dömmas eller exkluderas han har klarat av att leka ( leken som är det viktigaste i ett barns utveckling) han har interagerat med pedagoger ( ger honom möjligheter och kunskap i att interagera och socialisera med andra) om han tvingas in i Gruppen orkar han inte han försöker då slå sig fri (få affekter och kasta stolar ) från dom osynliga kedjorna som håller honom fången på en yta med mål och krav som är onåbara för honom att socialisera att interagera med dom andra alla på en gång och samtidigt läsa in alla intryck från ljus, ljud och lukter, runt om kring honom han förtvinar sakta inombords och målet med förskola/skola är ändå att lära inte att förtvina och förminska den personlighet man redan är. Mitt barn kommer inte att klara av en vanlig skola en vanlig klass han behöver en skola som tänker utan för boxen som kan se och möts hans fantastisk person på dom villkor och förutsättningar han har, i en vanlig skola kommer han att kämpa mot dom osynliga repen som håller honom fast i ett järn grepp han kommer inte att kunna tillgodo se sig kunskapen som han har rätt att få men även dom övriga 39 elevernas rätt till sin utbildning rätten till ett lungt klass rum idär varje barn kan tillgodo se sig kunskapen, med min son i klassen kommer deras utbildning också hindras, mitt barn kommer att exkluderas i tron om att inkludering alltid är det bästa för barnet, mitt barn kommer att flyttas från klassen till ett eget rum med en pedagog men inte som det varit på förskolan en integrering på hans förutsättningar utan där han till sist kommer att spendera all sin tid äta sin lunch och även raster då min son älskar att upp täcka världen men förstår inte faror så han går tills vägen tar slut utan det kommer att bli en exkludering och isolering under tvång en förvisning ett straff för att han ser världen från en annan vinkel förvisad till ett rum av ensamhet utan möjlighet att träna på kommunikation, vänskap, empati, sociala regler, men inte minst rätten att gå i skola rätten att få lära sig läsa rätten att få känna tillhörighet och acceptans.

    Snälla jag ber er låt min son inkluderas utifrån sina vilkor och möjligheter med pedagoger som är ordentligt utbildade för att möta hans unika person inte efter någons rapport på ett papper där inkludering bara är på ett sett där man inte kan se att inkludering inte måste att vara med i klassen utan inkludering kan vara förståelse från någon som förstår.

    Autism är bara att se världen från en annan vinkel !

  9. Jag är varken sakkunnig, utbildad pedagog, expert inom Barn- och ungdom eller liknande men jag är mamma och när skoltiden började för mina 2 så visade sig deras autism diagnoser och medföljande behov tydligare efterhand. Det som slog mig under de allra första åren när jag i chock kämpade för deras välmående var att skolvärlden hade blivit ännu mer obegriplig och ännu mer ologisk sen jag själv var gick där. För mig blev det fullständigt obegripligt hur utvecklingen hade gått så fel! Jag såg ju att varje lärare med förstånd kämpade ifrån underläge och tidigt stod det klart att resurserna inte fanns och att skolan bara riktades mot den s.k normen. Ett årtionde senare är vi utmattade, trötta och framgångarna har kostat hela vår familj i sammanbrott. Men vi har blivit starka av kampen och våra ungar är Superungar så jag är övertygad om att framtiden ändå är vår! Förhoppningsvis har skolan också motsvarande framtid, men säker är jag definitivt inte…. Inkludering: ja tack! Men INTE utan att det ges rätt förutsättningar och resurser! I min mening skulle många skolor idag kunna sätta upp en förbudsskylt på dörren: ”Onormala”och handikappade göre sig inte besvär!
    Totalt misslyckande på riks- och kommunal politiker nivå!!!!

  10. Ser vi på inkluderin som enbart fysisk (samma som integrering)…Så har vi ett problem. ..Men ser vi på inkludering som att skolan skapar tillgängliga lärmiljöer så öppnar sig nya möjligheter. …Vad väljer du?….

  11. Jag är ledsen men jag förstår inte hur ni alla kan instämma i det som skrivs här.
    Inkludering är oerhört viktigt för de barn och ungdomar som har särskilda förutsättningar, med tanke på att de så småningom kommer att vistas tillsammans som vuxna i vårt samhälle. Eller ska de exkluderas då också?
    Problemet med inkludering är inte själva inkluderingen utan att det inte finns resurser i skolan för att kunna möta alla barn. Mitt barn med Downs syndrom har gått hela sin grundskoletid i särskola men ändå varit integrerad i grundskolan men nu när det är dags att börja gymnasiet integreras det inte längre, skamligt tycker jag!!
    Alla människor är olika och har olika förutsättningar men alla ska mötas med respekt och få den skolgång de klarar av. Min son skulle lätt klara att gå i en vanlig klass med rätt stöd, utan att för den skull dra ner betygen för de ”normalstörda”.

  12. Hej Isak.
    Mycket välformulerat och detta stämmer väl överens med min erfarenhet och upplevelse av inkludering som inte fungerar i praktiken. Jag tror precis som du belyser att särskilda undervisningsgrupper är ett måste för att skapa en hållbar skola igen. Jag är mycket engagerad i just den här frågan och undrar hur vi lärare kan driva denna frågan vidare?

  13. Ja, självklart har den det. Jag har kämpat mot den fanatiska inkluderingen i nflera år utan att få gehör på min skola.

  14. Min dotter, som bland annat har autism, har haft en dysfunktionell skolgång i sex år.

    Nu har hon börjat i en särskild undervisningsgrupp.

    Hon har gått från 100 % frånvaro till 100 % närvaro på väldigt kort tid.

  15. Elever med särskilda behov (låt säga autismspektrum- eller ADHD-diagnoser) är en sak. Där är min erfarenhet som lärare att skolan parallellt med inkluderingen sätter in extra resurser i form av elevassistenter eller liknande om det behövs. Större problem är när man i en sjunde- eller åttondeklass kastar in en elev som inte kan kommunicera på undervisningsspråket. Läraren förväntas alltså ge eleven meningsfull undervisning på annat språk alternativt med gott samvete kunna genomföra lektioner där en elev inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Det kan också vara så att två ämnen ska undervisas i samtidigt av en lärare i ett klassrum (dels svenska, dels svenska som andraspråk).

    En annan situation kan vara att en elev är så oerhört långt från kursens mål att eleven av det skälet inte kan tillgodogöra sig någon relevant undervisning (exempelvis i matematik där en elev i nionde klass har kunskaper på tredjeklassnivå).

    Alla dessa fall är helt ogörliga och leder till en känsla av otillräcklighet och ständigt dåligt samvete.

    1. Som mamma till en son som nyss fått sin diagnos adhd kan jag bara svara utifrån vår skola och kommun och där får vi ingen elevassistent även om det under hösten varit massiva konflikter, ångest och dålig närvaro. Så det är inte så enkelt att säga att det är ett större problem med inkludering av elev med annat språk men jag skulle säga att det till en början är ohållbart med båda grupperna att bedriva undervisning utan extra resurser.

  16. Intressant läsning!

    Jag skriver just nu examensarbete om detta, ”Inkludering till varje pris”. I princip alla avhandlingar och artiklar kring ämnet handlar om inkluderingens positiva aspekter. Medans få vågar ta upp baksidan.

    Men vill vi ha en skola som är individanpassad och där alla elever ska utvecklas efter sin förmåga, är krävs det mer än att alla ska integreras i samma lokal/klassrum. Inkludering handlar om att känna sig behövd, inräknad och som en viktig person i klassen. Men detta sker inte per automatik för att man delar lokal. Olikheter ska ses som en tillgång, och alla elever behöver få de bästa förutsättningarna efter sin unika förmåga. Konsten är sedan att jobba med klassen som ett team, där alla lagspelare behövs och är inkluderade.( Linda Bylander, lärarstudent)

    1. Lycka till när du kommer ut i verkligheten. Jag har också varit en entusiastisk student på väg ut i arbetslivet, med idéer om hur man skulle kunna göra. Sen, väl ute på sin arbetsplats vaknar man ur den drömmen …

      Inkludering används för att lösa bristen på resurser (läs: pengar) i dagen skola. Dessa resurser är helt olika stora beroende på vilket socioekonomiskt område skolan befinner sig i. Men problemen med utåtagerande/hemmasittande elever finns i alla områden. Finns skolan i ett socioekonomiskt ”rikt” område har man inte råd med extra personal, små klasser eller särskilda undervisningsgrupper. Där får man vackert lösa problemen i sina klassrum med 30 elever eller fler. Därför blir skolan i dessa områden inte en skola för alla, varken de som har det tuffast i skolan eller de som har det lättast. Det blir mest en plats där utåtagerande får skäll och hemringning varje dag, tysta och svaga barn glöms bort och de som har lätt för sig blir uttråkade på grund av brist på utmaning. Världens bästa skola, NOT!

  17. Vi är många vuxna som slår oss blodiga i kampen för att våra barn med särskilda behov ska få en skolmiljö där de kan ta till sig ny kunskap och utveckla sina färdigheter. Våra barn kan inte vistas i miljöer med många barn på samma ställe och blir sittandes hemma från lågstadiet.

  18. Även jag, pensionerad lärare instämmer. Så här ser det ut. Arbetade en tid på Komvux med vuxna dyslektiker, samtalade med dem en och en lite då och då, frågade om deras skoltid som barn. Var det något som var bra och i så fall vad? Alla svarade i princip samma sak. ”När vi fick ha vår egen lilla grupp och vår egen lärare som hade tid att svara på frågor och hjälpa var och en”. Jag brukade fråga om de inte kände sig utpekade att gå i specialklassen och svaret brukade bli ungefär att ”det visste alla ändå att vi var de som inte kunde, så det gjorde inget. Men skolan fungerade för oss.”

  19. Tack! Mycket bra skrivet, att ”inkludera” barn som har särskilda behov, i en grupp där de flesta inte har det – är att utsätta dem för att bli exkluderade, vilket är katastrofalt!

    (Jag har förskollärarutbildning, specialpedagogutbildning, en magister i Barn- och Ungdomsvetenskap, m.m.)

  20. Mycket bra skrivet! Alla har inte samma förutsättningar och kan därför inte heller följa samma undervisningsplan. Integreringen misstänker jag har målet bl.a. att alla blir så ”lika” som möjligt. Det överordnade målet i skolan måste väl vara att alla ska få bästa möjliga kunskap utifrån sina förutsättningar.
    Skärpning riks- och kommunalpolitiker!

  21. Det är sant. Så länge skolan styrs av politiker efter ideologiska mål och av kommunala politiker efter ekonomiska mål, kommer skolan att misslyckas med sitt uppdrag: att utbilda så många som möjligt så högt som möjligt, med konkreta kunskaper som mål.

  22. Bästa jag läst på länge! Du sätter ord på de som jag många gånger tänkt. Inkludering är förödande för alla parter, om det inte finns rätt förutsättningar. Det är inte bara lärarna som ”drabbas”
    De barn som man hoppas inkluderingen ska gynna , är inte sällan de som mår sämst. De vill oftast inget hellre än att vara i mindre grupper och få en undervisning som gör det möjligt för dem att lyckas. Säger som en kollega till mig ” ibland behöver man exkluderas för att sedan kunna inkluderas”
    Vi ber inte en rullstolsbunden gå upp för en trapp på egen hand….

  23. Att inkludera alla barn i skolan är lika galet som att lägga alla patienter på samma avdelning på sjukhuset. Vad man än har för åkomma så läggs alla in på t ex ”öron-näsa-hals”. Man behöver inte vara särskilt smart för att räkna ut att ett stort antal människor inte skulle få den vård de behöver.
    Det spelar ingen roll om de sjukhus-anställda får högre lön i högre status. Problemet kvarstår. …

    1. Tyvärr Maja så är det nog så redan inom vården, på grund av platsbrist så kan man mycket väl hamna på en avdelning som inte är avsedd för den vård man behöver.♥️. Vill säga att både skola och vård är på fallrepet sen länge.

Lämna ett svar till Marita Floding Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *