Henrekson & Skogstad: ”Kunskap är inte ett hot mot demokratin”

Efter att min och professor Magnus Henreksons artikel om socialdemokraternas omställning i skolpolitiken publicerades på DN Debatt skrev psykologen Stefan Boström en replik till oss på sin blogg. Efter samtal med Boström kom vi överens om att vår slutreplik publiceras här.

Stefan Boström, psykolog och konsult, har skrivit en replik på vår artikel S självkritiska omprövning av skolpolitiken är ett föredöme, som publicerades på DN Debatt. I vår text ställer vi oss positiva till att S och utbildningsminister Anna Ekström erkänner att partiet under en alltför lång tid har negligerat behovet av faktakunskaper, katederundervisning och disciplin i klassrummet.

S omställning präglar till viss del innehållet i skolpolitiken som återfinns i Januariöverenskommelsen. Bland annat innehåller avtalet skrivningar om en ökad betoning på faktakunskaper i läroplanen och höjd kvalitet i lärarutbildningarna.

Vi ställde oss dock inte odelat positiva till skolpolitiken som presenterades. Ett område som vi menade behövde utvecklas var det som handlade om studiero i skolan. I avtalet finns skrivningar om att studieron ska ökas genom att ”elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras”. Vi är självfallet inte emot att det ska vara lätt för rektorer att stänga av eller omplacera hotfulla elever, men vi menar att det finns fog för att misstänka att det inte är juridiken som är hindret för disciplinära åtgärder, snarare en pedagogisk idé. Låt oss citera direkt från vår text:

”Strävan att stärka studieron i skolan kommer i överenskommelsen till uttryck genom exempelvis en skrivning om att förenkla avstängning av elever som ”hotat eller utsatt andra för våld”. Dessvärre riskerar åtgärden att bli tandlöst, eftersom det inte är juridiken som i dag tycks vara det huvudsakliga skälet till att rektorer inte tar till disciplinära åtgärder. Nio av tio rektorer uppger att de känner till sina befogenheter. I stället handlar det om att många rektorer helt enkelt inte anser att det är önskvärt med disciplinära åtgärder, som exempelvis kvarsittning och avstängning.

I en enkät framkommer det att de föredrar ”samtal, stöd och förebyggande arbete”. Även om det självfallet kan vara bra är det knappast tillräckligt med tanke på det ökande antalet anmälningar om våld i skolan.”

Det var ovanstående del av vår artikel som fick Stefan Boström att skriva en replik till oss på sin blogg. I repliken skriver han att våra förslag ”… går direkt emot skolans demokratiska uppdrag” samt att det vi föreslår på sikt kommer att leda till att demokratin ”försvagas”. Detta på grund av att vi föreslår att elever inte ska ha rätt att vara med och besluta om ordningsregler.

Boströms påstående är synnerligen anmärkningsvärt och bygger på en tes om att elevdemokrati är en förutsättning för att demokratin i samhället inte ska undermineras. Det är ett logiskt felslut, något som Hanna Arendt påpekade för över 60 år sedan:

”The problem of education in the modern world lies in the fact that by its very nature it cannot forgo either authority or tradition, and yet must proceed in a world that is neither structured by authority nor held together by tradition.”

Skolan behöver inte vara ett slags mikrokosmos av det omgivande samhället. Det må kännas intuitivt rimligt, men det finns inga belägg för att så är fallet. Det är i sin tur något paradoxalt, då Boström i sin replik menar att vi för fram hypoteser som saknar grund i empiri och evidens. Rimligtvis borde han ställa lika höga krav på sin egen argumentation som på andras.

Låt oss först påpeka att vi inte hävdar att det råder ett vetenskapligt fastställt kausalt samband mellan minskat elevinflytande och demokrati i samhället. Vår tes är snarare att ökad lärarauktoritet, exempelvis i form av att det är de vuxna – skolpersonalen, lärarna och rektorerna – som bestämmer vilka ordningsregler som ska gälla på en skola, skapar förbättrade förutsättningar för att skolan ska lyckas med sitt kunskapsförmedlande uppdrag. Det kan till exempel ta sig uttryck i att lärarna bestämmer sig för att införa mobilförbud utan att inhämta elevernas medgivande. Det kan leda till bättre resultat.

Även om det kan låta främmande rent intuitivt så indikerar studier att skolor med tydliga hierarkier, en hög grad av traditionell katederundervisning och begränsat elevinflytande har positiva effekter för samtliga elevers kunskapsresultat.

Särskilt gynnsamt verkar hierarkiska skolmiljöer vara för lågpresterande- och invandrarelever. Som av en händelse är det just dem som i dag missgynnas i det svenska ”demokratiska” skolsystemet, vilket även den senaste Pisa-undersökningen bekräftar. Om man inkluderar alla elevkategorier så visar ändå Pisa att var femte pojke i slutet av grundskolan knappt kan läsa och förstå en enklare tidningsartikel. Där har vi det riktiga hotet mot vår demokrati, då vi kommer att få stora grupper i utanförskap som varken kan hänga med, förstå eller göra sina röster hörda i samhällsdebatten.

Vi är helt överens med Boström om att skolan ska fostra demokratiska medborgare. Det räcker dock inte med att ha rätt till inflytande – man måste även kunna ha förmåga att nyttja denna rätt. Det som utmärker demokratiskt aktiva samhällsmedborgare är kunskap. Högutbildade röstar exempelvis i en högre utsträckning i val.

Barn är barn och inga små vuxna. De måste även behandlas därefter, vilket innebär att de i sin tur behöver vuxna som kan hjälpa och tillrättavisa dem. Det är nödvändigt för att de ska bli respektfulla och demokratiska individer. Att låta elever vara med och bestämma över ordningsregler är dessutom inget bra exempel på en arena där de får öva på demokratiskt inflytande. Faktum är att ”elevdemokrati” ofta är en form av skendemokrati, där de mest högljudda och extroverta elever får mest att säga till om. För många introverta och utsatta elever är vuxenauktoriteter i skolmiljön en förutsättning för att de ska känna sig trygga.

Sveriges lärare drivs av en ambition att skapa så goda förutsättningar som möjligt för elevernas inlärning. Det är också lärarna som bäst vet vad eleverna behöver för att lyckas nå sina mål. Det är därför extra viktigt att just lärarna får ökat mandat att ta beslut. Det bästa vi kan göra för att vitalisera demokratin är att skapa förutsättningar för en kunskapsskola värd namnet. Om stora delar av kommande generationer knappt kan läsa eller själv tolka statistik spelar det ingen roll hur ofta de har fått öva på att rösta, när de ändå kan duperas av falsk information, pseudovetenskap eller illvilliga politiker.

Magnus Henrekson, vd för IFN och professor i nationalekonomi

Isak Skogstad, lärare och skoldebattör