Jonas Linderoth har rätt om 90-talets pedagogik

Finns det något mer irriterande än de vänner på Facebook som mitt under semestern inte kan låta bli att delge oss andra om hur mycket de längtar tillbaka till jobbet? Ironiskt nog brukar sådana inlägg ackompanjeras av svalkande poolbilder från andra sidan jordklotet. Om nu jobbet är så stimulerande, varför tillbringar de inte semestern på kontoret? Skämt åsido. För de flesta så är det inte särskilt lockande att gå tillbaka till jobbet efter semestern. Men för somliga är det nog lite värre än för andra. Fråga bara professorn i Göteborg som blev känd över en natt för att ha begått ett lustmord på sina kollegor på landets största debattsida.

Professorns namn är Jonas Linderoth. Det är inte konstigt om namnet klingar bekant. Sannolikt har du läst debattartikeln ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéersom Linderoth skrev på DN Debatt i slutet av sommaren.1 I artikeln går Linderoth till angrepp mot de pedagogiska idéer som dominerade på 90-talet. Till dessa idéer hör en konstruktivistiskt inspirerad pedagogik där läraren avprofessionaliseras och går från att undervisa till att stödja elevens självständiga lärande. Linderoth menar att den traditionella undervisningsformen förknippades med maktmissbruk och kadaverdisciplin, vilket fick följden att elevernas ensamarbete ökade. Det drabbade de svaga eleverna som inte fick med sig kunskap hemifrån.

Jonas hade själv vuxit upp i ett hem utan universitetskultur med två halvtidssjukskrivna föräldrar. Tack vare ämneskunniga lärare som vågade undervisa traditionellt på den kommunala gymnasieskolan i Halmstad kunde Linderoths klassresa påbörjas. Efter avslutad lärarutbildning undervisade Linderoth i några år innan den akademiska karriären tog fart. Efter att ha disputerat utsågs han till professor drygt tio år senare.2 Linderoths nya bok Lärarens återkomst – från förvirring till återupprättelse skrevs för att han vill att fler elever ska få möjlighet att göra den klassresa han själv genomgått.

I Linderoths artikel på DN Debatt föreslår han att pedagogikforskarna ber om ursäkt, då de har spridit pedagogiska idéer som har varit destruktiva för skolväsendet och lärarnas yrkesstolthet. Det är möjligt att tänka sig att artikeln och den stenhårda kritiken inte direkt skapade världens bästa stämning på Linderoths arbetsplats. Välkommen tillbaka efter semestern, liksom. Som en jämförelse kan du ju föreställa dig reaktionen om du lade upp en bild på Facebook där du pekade långfingret mot kameran och skrev ett långt välunderbyggt inlägg, med gott om hänvisningar till forskning och studier, om hur dina kollegor indirekt har svikit en hel generation unga individer och bidragit till förfallet av en institution som tagit decennier att bygga upp. Det kräver en hel del mod.

Låt oss först börja med att ta en kik på en av replikerna som publicerades på DN:s webbsida. Reaktionerna på Linderoths artikel är talande för den pedagogiska debatten. Den första repliken kom från Martin Lackéus, doktor i entreprenöriell utbildning på Chalmers. Lackéus argumenterar för att kunskap är överskattat, då dagens arbetsgivare efterfrågar generella förmågor snarare än ‘mätbara skolkunskaper’. Att drygt trettio års forskning inom utbildningspsykologi tydligt visar att faktakunskaper är grundläggande för förmågor som att resonera, tänka kritiskt och lösa komplexa problem tycks Lackéus helt ha missat.3 Officiell statistik talar dessutom klarspråk: ju sämre ‘skolkunskaper’ en individ besitter, desto högre sannolikhet att individen befinner sig i arbetslöshet. Ungefär hälften av de vuxna som har otillräckliga färdigheter i läsning och räkning har ett arbete, jämfört med 82 procent av de med goda eller höga färdigheter.4

Lackéus anklagar även Linderoth för att polarisera debatten. Sedan går han, lustigt nog, vidare och insinuerar att Linderoth är en förespråkare av så kallad ”extrempedagogik”.5 Den ”extrema” pedagogik som Linderoth förespråkar går ut på att den som kan något berättar för den som inte kan. Extremt, va?  Döm av min förvåning när jag fann en en två timmar lång inspelning där Martin Lackéus brukar en extrem form av pedagogik – han föreläser! Ofta undrar jag varför är det alltid så att de som är starkt emot traditionell undervisning ofta sprider detta budskapet just via traditionell undervisning

Inom skolans värld är det inte ovanligt att utmålas som bakåtsträvare om man ifrågasätter premisserna som de dominerande pedagogiska teorierna om lärande bygger på. Det gäller även om man ifrågasätter betydelsen av teknik i skolan. För ett tag sedan skrev jag en essä om pseudovetenskap i skolan och tog upp avsaknaden av evidens som visar att teknik i undervisningen är ett effektivt sätt att höja kunskapsresultaten. En reaktion kom från Karl Alfredsson, som är utvecklingschef på Lin Education. Det är ett företag som säljer datorer till skolor. Via företagets officiella kanaler frågade han varför jag ville tillbaka till skolan i som porträtteras i Hets, ni vet Ingemar Bergmans film om den sadistiske latinläraren som plågar sina elever med hemska läxförhör.6. Det är ett av otaliga exempel som visar hur visar hur svårt det är att föra en konstruktiv debatt om pedagogik i Sverige.

Idén om att den traditionella undervisningsformen hämmar individens kreativitet och välmående går långt tillbaka i tiden. I Émile, det pedagogiska traktatet som Roussaeaus släppte på 1700-talet, pläderar han för att lärarens uppgift är att skapa en miljö som stimulerar barnens nyfikenhet; läraren ska inte undervisa traditionellt, då det leder till olyckliga elever.7 Liknande pedagogiska idéer återfinns hos den schweiziske pedagogen Piaget, som än i dag är en husgud inom lärarutbildningarna. Elevens nyfikenhet ska stå i centrum och läraren ska undvika föreläsning. Som lärarstudent är man även van att se målningen Blir du lönsamma lille vän? (se nedan) av den framlidne konstnären Peter Tillberg. Den används ofta av högskolepedagoger för att måla en bild av hur dagens skola hindrar individens utveckling och lycka.

Professor Linderoth skriver i artikeln om hur tankarna om den handledande läraren som tog ett kliv tillbaka i klassrummet formaliserades på 90-talet genom de nya läroplanerna. Huvudbetänkandet Skola för bildning som låg till grund för läroplanerna, menar att elevens uppgift var att undersöka och upptäcka. Läraren skulle stimulera och handleda. Linderoth skriver att ”betänkandet nämner nästan inte alls en elevroll som lyssnar och förstår, eller en lärarroll som berättar, förklarar och instruerar. Bit för bit demonteras läraryrkets historiska identitet och status.8

Kommittén bakom Skola för bildning leddes av Skolverkets tidigare generaldirektör, Ulf P. Lundgren. I en intervju med DN hävdar han att Linderoth inte har någon empiri som stöder det han påstår. 9Men i själva verket är det Ulf P. Lundgren som har fel. Det mesta tyder faktiskt på att Linderoth har rätt. I en utvärdering från Skolverket framkommer det att de nya läroplanerna som introducerades på 90-talet gav upphov till en förändrad syn på lärarens roll. De skriver att tolkningen som spreds var att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individen till en annan, från den som undervisar till den som lär”.10 Katederundervisning ansågs vara något som skulle undvikas, läraren skulle i stället agera likt en handledare och stödja eleven i dennes lärande. Eleven skulle således ta ökat ansvar för sin egen kunskapsutveckling.

Även Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand kritiserar Linderoth. I en intervju säger hon att ”det är inte att den gamla lärarrollen återkommer som ska lösa dagens eller morgondagens pedagogiska utmaningar”.11 Att denna kritik kommer från Lärarförbundet är inte förvånande; förbundet har sedan 1969 organiserat outbildade pedagoger och således urholkat läraryrkets status. De har försökt höja de lågutbildades status genom att påskina att pedagogiken är det viktiga, någon djupare ämneskunskap behövs inte. Det är klart att en lärare inte behöver ämneskunskaper om pedagogiken går ut på att handleda eleverna medan de själva konstruerar kunskapen. I Lärarförbundets ögon är dessutom alla så kallade pedagoger, det finns ingen skillnad mellan en fritidspedagog och en gymnasielektor. Att Lärarförbundet inte värnar lärarprofessionens integritet är inte förvånande; av förbundets medlemmar så utgör yrkesverksamma lärare en minoritet.12

Rigoröst med evidens visar tydligt att de pedagogiska idéerna som Linderoth kritiserar, där eleverna förväntas ta ett ökat eget ansvar för sitt lärande, ger upphov till försämrad likvärdighet och missgynnar svaga elevers inlärning.13 I sammanställningen The Case for Fully Guided Instruction presenterar flera världsledare forskare inom pedagogik, utbildningsspsykologi och neurovetenskap den samlade forskningen som är mycket tydlig – elever behöver en lärare tar den roll som Linderoth förespråkar i klassrummet, den aktiva lärarrollen.14 De skriver att

Evidence from controlled, experimental (a.k.a. “gold standard”) studies almost uniformly supports full and explicit instructional guidance rather than partial or minimal guidance for novice to intermediate learners. ese ndings and their associated theories suggest teachers should provide their students with clear, explicit instruction rather than merely assisting students in attempting to discover knowledge themselves.

All data över hur undervisningen har bedrivits i den svenska skolan som jag har studerat visar dessutom att elevernas ensamarbete ökade kraftigt fram till millenieskiftet. Grafen nedan visar ett exempel.15 Lärarledd helklassundervisning har under samma tidsperiod minskat med över en tredjedel, totalt 36 procent. Mycket tyder på att helklassundervisning gynnar alla elever, såväl låg- som högpresterande i bland annat läsförståelse och matematik.16 En rapport från SKL visar tydligt att ensamarbetet är högt på skolor som har köpt in elevdatorer.17Om Skolverkets digitala strategi antas till fullo kommer alla skolor tvingas köpa in en dator per varje elev inom bara några år. Det finns således en tydlig risk för att andelen ensamarbete kommer att öka i många skolor framöver.

Ett vanligt förekommande argument mot traditionella former av undervisning är att det leder till passiva elever. Tesen är att en elev som sitter still och lyssnar på en lärare är passiv, och således sker inget lärande. Eleven måste alltså vara aktiv för att inlärning ska ske. Således bör man arbeta med elevaktiva arbetssätt, vilket är en undervisningsmetod som har sin grund i den konstruktivism som Linderoth kritiserar starkt i sin bok. Det finns gott om forskning som visar varför förespråkarna av elevaktiva undervisningssätt har fel. Elever som är aktiva och engagerade i klassrummet lär sig inte nödvändigtvis något.18 Det är inte heller en passiv handling att lyssna på någon, tvärtom är det en kognitivt krävande handling.19 Att en elev som lyssnar på en lärare utåt sett ser passiv ut är irrelevant. Inlärning sker i hjärnan och är således inte observerbart för det blotta ögat. Om så vore fallet hade även bokläsning väckt de progressiva pedagogernas avsky. Då sitter ju barnen helt stilla!

En sak måste jag anmärka på. Jonas Linderoth gör helt rätt som ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, men mycket tyder på att dessa destruktiva idéer lever kvar och frodas än i dag. Detta borde Linderoth vara tydlig med. Jag är i slutet av min lärarutbildning och kan bestämt säga att 90-talets pedagogiska idéer lever kvar hos många lärarutbildare och i kurslitteraturen som väljs ut. För att komma till de insikter som Linderoth presenterar så väl i sin bok har jag fått vända mig till internationell litteratur om inlärning och utbildning. Svensk pedagogisk forskning duger inte. Det finns även, skrämmande nog, skolor i dag vars grundläggande koncept bygger på att låta elever arbeta ensamma vid datorer i så hög utsträckning som möjligt. Detta saluförs inte sällan som ”kreativt”, men riskerar snarare att begränsa individens livschanser.

Jag är, likt professor Linderoth, djupt tacksam för alla de ämneskunniga lärare jag haft genom min skolgång. Det är tack vare lärare som vågat ställa krav, som följt upp läxorna som delats ut och som hade förväntningar på att alla elever skulle studera hårt som har lärt mig så mycket. Tack för den ”extrempedagogiken” ni nyttjat, ni har lyckats förmedla kunskap som vidgat mina vyer. Den ackumulerade kunskapen måste sannerligen förmedlas vidare från en generation till en annan. Det är så en civilisation upprätthålls. Men låt mig avsluta med att citera Per Kornhall, som så väl beskriver varför Jonas bok är viktig:

Jag tycker att de svenska forskarna i pedagogik och de svenska lärarutbildningarna behöver ta en ordentlig titt inåt och be om ursäkt på flera plan och jag välkomnar att Jonas Linderoth vågar öppna på lådan och släppa in lite nya friska tankar. Är det något vi behöver i Sverige så är det lärarens återkomst som en skicklig stolt yrkesmänniska och för den processen finns det mycket användbart i Jonas bok.20

Fotnoter

  1. Linderoth, Jonas. (2016) Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer. Dagens Nyheter.
  2. Linderoth, J. (2004). Datorspelandets mening. Bortom idén om den interaktiva illusionen.
  3. Willingham, D. T. (2009) Why Don’t Students Like School? 
  4. SCB (2015) Vuxna med svaga färdigheter 
  5. Lackéus, Martin. (2016). Arbetsgivare vill ha mer än kunskap. Dagens Nyheter
  6. Alfredsson, Karl. (2016) Bullerbynsskolan är dödLin Education
  7. Christodoulou, D. (2014) Seven myths about education
  8. Linderoth, Jonas. (2016) Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer. Dagens Nyheter.
  9. Dagens Nyheter. (2016) Professorn som ber om ursäkt för pedagogik får mothugg
  10. Skolverket. (2001) Lusten att lära – med fokus på matematik
  11. Dagens Nyheter. (2016) Professorn som ber om ursäkt för pedagogik får mothugg
  12. Zaremba, Maciej. (2011) ”Sverige har slutat undervisa” så förlorade lärarna sitt yrke. Dagens Nyheter
  13. Andersen, I. G., & Andersen, S. C. (2015) Student-centered instruction and academic achievement: linking mechanisms of educational inequality to schools’ instructional strategy. British Journal of Sociology of Education, 1-16.
  14. Clark, R., Kirschner, P. A., & Sweller, J. (2012). Putting students on the path to learning: The case for fully guided instruction.
  15. Granström, K. (2003). Arbetsformer och dynamik i klassrummet. Selander, S. (Red.) Kobran, nallen och majjen. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.
  16. Mighton, J. (2013). For the Love of Math. Scientific American Mind, 24 (4), 60-67.
  17. SKL (2013). Unos uno årsrapport 2013.
  18. Nuthall, G.(2007). The hidden lives of learners, s 24. Wellington: Nzer Press
  19. Petress, K. C. (1999). Listening: A vital skill. Journal of Instructional Psychology, 26(4), 261-261.
  20. Kornhall, P. (2016). Linderoths bok vågar öppna lådan om lärarens återkomst.

1 thought on “Jonas Linderoth har rätt om 90-talets pedagogik

  1. Hej!
    Snyggt inlägg bara lite trist att du inte tar upp det faktum att jag efter våra artikelutbyten frågade om du ville dricka kaffe och snacka skola på Riktugt då debattartiklar ofta blir ganska platta. Kul att jag blev lite gött förminskad till datorkrängare, kan tipsa om ett gäng grymma skolmänniskor som jag tror ser mig lite annorlunda :) men strunt i det – ditt engagemang är viktigt!

    Kriga på Isak alla röster är viktiga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *